Mitt hemmaliv

Har precis lämnat min lilla stumpa på dagis. Hon blir fem i år och går 15 h i veckan nu sedan jag blev föräldraledig med minstingen. Lite tråkigt är att det finns sex stycken jämnåriga på hennes avdelning men hon är den enda tjejen. Dock tror jag inte att det stör henne så värst för hon leker gärna med pojkar också. Kanske är det jag som stör mig mest, vill att hon ska ha skapat sig kontakter inför skolstarten, och då även med tjejer.Eftersom min tjej är väldigt tjejig så misstänker jag att det i längden och i takt med naturlig utveckling kanske inte är lika roligt att leka flicka-pojke, inte alltid iaf. Låter ju skitlöjligt inser jag nu när jag skriver. Men jag är så himla rädd att hon ska hamna utanför sedan när det är dags för skolstart.
Eftersom jag planerar vara hemma några år framöver så kommer hon inte att gå på fritids, och min uppfattning sedan min äldsta son började skolan är att det faktiskt är på fritids som barnen har större chans att lära känna varandra då leken är mer fri där. Jag kan ha fel, är kanske bara en nojjig mamma...

Men det som gör mig mest kluven just nu är att min dotter ganska ofta säger att hon vill stanna hemma istället för att gå till dagis. Men samtidigt så brukar hon ha haft rätt så kul när jag hämtar henne sen.  Visst, det hör ju till att de först inte vill gå dit och sen knappt inte vill hem, men samtidigt kan jag känna att det här är ju faktiskt sista året på dagis, sen börjar hon i förskoleklass och då kan man ju inte stanna hemma utan måste gå varje dag. Kanske skulle hon kunna få vara hemma nu detta sista läsår och ta det lugnt och ha det mysigt med mig och lillebror. Men så är det ju det där med den socialakontakten och pedagogiska biten. Till viss del kan man ju själv täcka upp det men inte fullt ut. Hon går på kyrkansbarntimma och rider en gång i veckan så visst träffar hon andra barn. Och dessutom har hon en kompis vars mamma också är föräldraledig.
Och vad gäller den pedagogiska biten så kan man ju faktiskt hitta på en del själv, men vissa dagar känns det som att jag knappt hinner få på mig kläder då minstingen bara bökar och aldrig kommer till ro att somna, och vissa dagar vill han bli buren konstant. Hans behov kommer ju först och resten av familjen får rätta sig efter honom.Det är ju så det är och det kan ju jag förstå, men de andra barnen? Det känns som att det kommer i skymundan, men för den delen så står de ju inte direkt i centrum på dagis heller. Det är ju ganska många barn att dela uppmärksamhen med, så det kanske inte skulle vara så mycket sämre hemma...